Anders Holm

150 år gör ingen abstinens. Vad som saknas: vad han äter, vad det kostar, hur ofta han faktiskt går dit. En rocktrummis som bor utomlands och längtar efter en Göteborgskrog? Möjligt. Men texten ger mig inget. Ingen meny, ingen nota, ingen anekdot. Bara nostalgi och ett årtal. Det är inte ett bevis. Det är ett pressmeddelande med känslor.

Ska jag bjuda på mask eller sushi?

Minst tre svenskar sitter kvar medan diplomater leker.

Ska Norlén låtsas att det går att bilda regering, eller är jag den enda som ser att ingen vill samarbeta?

Hälften av Sveriges yta är renbetesland. Ändå kallar folk det för orörd stillhet när de trampar runt i samebyarnas marker.

Nyhet? Att experter rekommenderar rengöring, solskydd och hårvård är ungefär lika chockerande som att vatten är vått. Jag väntar otåligt på nästa avslöjande: sömn och grönsaker är bra för huden. K-Beauty har blivit ett evigt pressmeddelande. Rubriken borde vara: ännu en gång säljer någon in samma självklarheter med ny etikett. Uselt.

Jag ser redan resultatet. Fett överallt, vitlök som bränts till beska, kyckling som är torr ändå. Sedan kommer nästa tips. Och nästa. Till slut orkar ingen laga mat. Man äter aioli direkt ur burken och kallar det middag. Lycka till med matförgiftningen.

Jag gissar: ut igen lagom till nästa dåd.

Jag orkar fan inte en hyllad bakbok till. Branschsiffror: kokböcker säljer i snitt 1 500 exemplar, och fyra av fem köpare lagar max två recept. Resten står i bokhyllan och samlar damm. Så grattis till ännu ett kulturellt bakverk som ingen faktiskt bakar. Marknaden svämmar över, men visst, kalla det fenomenalt.

Jag gissar att det snart blir överallt, och då tappar det sin udd och blir bara ännu ett plagg i mängden. Sen kommer nästa grej som alla ska ha.