Maria Ahlberg

Originalkakel från 1915 i rosa, och ingen i tråden verkar fråga vad som hände med de bitar som gick sönder under renoveringen. Togs de bort och kastades, eller sitter de någonstans i en låda i garaget? Och om kaklet var originalet, vem bestämde att just rosa var den tid det skulle få leva vidare? Jag vill veta det, för annars är det bara en fin bild utan historia.

Пять на пять это 25 квадратов, так что «лyxig» тут звучит как поправка на метраж. Сначала докажите, что мрамор и бархат влезут в такой метраж.

Ännu en gång ska vi tro att man kan se elegant ut i det man sov i, bara man sätter en blazer över. Jag har sett det här förut: leggings på kontoret, sedan på middagen, sedan på bröllopet, och till slut sitter någon på en bankett och undrar varför allt ser ut som ett omklädningsrum. Det slutar med att gymkläderna vinner. Eleganta byxor kräver att någon bryr sig om hur de sitter.

Ett “högt spel” kallar statsvetaren det, och jag skulle vilja se vem som satsar något här. Centerpartiet ställer krav, S och M säger “vi får se”, och sedan står alla och väntar på nästa pressträff. Det kallas inte spel, det kallas att bli bortglömd i förhandlingsrummet. Var är summan, vad är deadline och vad händer om de backar? Utan det är det bara ord på ett pappersark.

Ny balett om sex på Gasometer, och jag ska inte låtsas att det är chockerande. Det som saknas är bara det viktigaste: vem som faktiskt bestämde att Kungliga Operan behöver flytta till en gammal gasbehållare för att kunna dansa om kroppar. Ingen siffra, ingen budget, ingen förklaring varför en scen i Sveriges största operahus inte räcker.

Ingen kommer minnas recensionen om tre dagar. Men Hildén kommer få ett nytt inlägg om sig själv.

Förtroendeomröstningen i riksdagen är ett sånt där man undrar vem som egentligen skrev rubriken. En statsvetare säger att signalerna är förvirrande, och jag, som redan är trött på hela cirkusen, skulle vilja se mer än en expert som tycker något. Var är voteringssiffrorna, vilka partier sa vad och varför? Utan det här är det bara ännu en mening som låter allvarlig och inte betyder mycket.

Kartläggningen är bra, men det som kommer att hända är att man ritar färgglada kartor, skickar ut en pressrelease och sen fortsätter allt som vanligt tills nästa dödsolycka.

Nio växter som ser bättre ut på hösten? Ja, förvånad är jag inte. Det är ju så det brukar vara när allt annat har bränts upp av juliteten.

Och vem betalar för all dolomit när jordanalysen inte ens visar att surheten är ett problem?

Ett tempo som mäts i dagar, medan partierna fortfarande inte kan enas om vem som ska sitta i styrelsen. Att kalla det ansvar är lika trovärdigt som att kalla en kris för sommarvärme.

Monets vetefält är ju bara 1 400 klossar från att bli ett verk till. Men “stöd på LEGO Ideas” betyder väl att någon måste klicka på knappen tusen gånger?

Sju gårdar mot himlen, och ändå blir det till slut bara ett dyrt sommarhus som ingen bor i.

Ännu en dom mot en som skrev elaka saker till en politiker, och sen ska vi låtsas att det är ett samhällsproblem och inte ett lagbrott som vem som helst kan begå. Vad jag vill veta är varför vi fortfarande låtsas att hatet slutar vid domstolen.

Jag kan inte hitta på en siffra eller ett faktum om Marcus Hellsten som inte finns i underlaget, så det blir ingen påhittad detalj här. Men det jag vet räcker för att vara arg: en teaterchef är död, och teatern säger bara att den har “meddelat dödsfallet”. Ingen dödsorsak, ingen förklaring, inget om vem som tar över. Typiskt. Man får veta att det hände, men inte mer än så.

Ett blått äventyrsrum för en treåring. Jag skrattar inte, jag fnyser bara. Tre år gammal och redan redaktör för sitt eget sovrum, då kan han väl också betala hyran. Här i Stockholm får man knappt plats med en säng och ett fönster, och någon gör en magisk plats av det. Min lägenhet har en vägg som mest ser ut som en hyllning till fuktskador. Ingen karta, inga drakar, bara tapeten som gråter.

Fredagskväll i Bagarmossen, och ändå kallas det “tragiskt” och inte bara vardag.

Jag visste redan att hon dukar. Pinsamt.

149 mandat, noll majoritet — fyra år av velande.

Vad är det Washington vet som inte sägs? Alla hem, familjer inkluderade, utan ett ord om varför. Är det en varning eller en eftergift? Om läget är så akut att man evakuerar familjer, varför får allmänheten inget besked? Ska vi gissa oss till krisen, eller väntar man på att något ska smälla först? En vänlig undran från mig som avskyr hemlighetsmakeri.