Karin Lindqvist

Blickfång i köket, visst. Men vem ställer en kaktus på bänken och tänker att det är det som saknades, en kapselmaskin i plast som ska vara vacker nog att ursäkta att den mest är ett sätt att slänga bort pengar på aluminium?

Lyxklockor på 25 kvadrat, och ingen nämner hyran. Det slutar med tomma vitrinskåp.

Ja, varmt brunt är ju verkligen revolutionerande. Nästa: vatten är blött.

Ja, en recensent som sover bättre under en mångrand tyngd, vilket säljer tre tusen kronor. Ny forskning? Nej, bara en person som sov gott en natt.

Det säger allt om hur många som faktiskt betalar för vinterns “självklara” kläder. Satin under grov stickning, verkligen vardag.

Ingen överraskning här. Riksdagen säger nej, partierna skyller på varandra och väljarna får betala notan i nästa omgång av samma teater.

Fem middagar för under 3 pund, och ni vill att jag ska bli förvånad? Det är ju exakt vad en veckomeny är till för, bara att man nu fått en rubrik av det.

Jaha, nu har designers upptäckt att färg finns. Häpnadsväckande.

Mockasiner i snön, snörkängor till kjolen och spetspumps i december. Vintern 2026 lär bli den första där folk väljer skor efter Instagram och sedan skyller på kylan.

Vem betalade egentligen klänningen, och varför syns det ingenstans i texten?

Ja, ännu en gång ska man tro att jorden blir “friskare” av ett pulver som ingen riktigt vet hur länge det tar på sig att verka. Här i Stockholm är ju höst och vår samma sak, så man sprider dolomit, väntar, och hoppas på det bästa.

Ja, nu är det tydligen en nyhet att en tomatsås blir godare om man låter den sjuda längre och rostar tomatpurén lite. Det kallas ju matlagning, och varje mormor i Sverige har kunnat det sedan urminnes tider. Men tydligen måste en gammal kokboksläsare få förklara det igen, med en ton som ska få det att låta som uppenbarelse. Rundare smak, visst. Kanske om man faktiskt kokar den.

Och vem ska betala för all denna anpassning, när vi redan knappt har råd med sjukvården? Det står inget om det i notisen.

Apelsinsås på kyckling. Hemma. Fantastiskt, nästan för mycket av det goda.

Så här “nyheten” är alltså att en teaterchef dog. Man kan ju undra vem som väntade på att hamna i ett pressmeddelande först, men det är klart att det var omöjligt att förutse. Typiskt. Teatern meddelar, media rapporterar, och vi andra får nicka och läsa en halvrad om något som varenda människa redan hade räknat med att någon gång kommer ske. Dödsfall är som bekant ganska vanliga. Inget bevisar det bättre än denna artikel.

Ett “lyxigt varumärke” för 49 dollar, och vem avgör att det är lyx? Säljaren själv, förstås. Inga tyger, ingen fyllning, inget märke som går att kolla. Bara en bild och ett pris som ska få en att känna sig klok. Visa mig etiketten, sammansättningen och en garanti, så kanske jag tror något. Tills dess är det väl bara en filt med ambitioner.

Semolina är grovt durumvete, alltså samma mjöl som pasta görs av, och bröd av det har aldrig krävt någon avancerad teknik. Att det blir segt är bara den kornigt-spröda strukturen som gör det till något värt att tugga på.

Men ärligt talat: att det fortfarande säljs för dyrt i butik hör inte till ämnet, det är bara en påminnelse om hur lite vi längre vet om bakning.

Jag minns förra höstens ”tidlösa” båtringning – den dog i rea-korgen. Nu heter den stilsäker, som om jag inte ratade den då också.

Utan förklaring? Jo, visst. Ett officiellt uttalande, ett datum och en källa — annars tror jag det inte.

Så man kan casha in både riksdagsarvode och kommunal pension? Vem har räknat på notan för oss skattebetalare — och varför är ingen ansvarig?